Min framtid
Vi har sagt upp lägenheten! Vi ska flytta från Trollhättan! Jag ska börja plugga! Förlåt för förvirringen! Det är många som har blivit förvånade och förvirrade av alla plötsliga och snabba beslut som har skett den senaste tiden. Fast egentligen är inget av besluten så plötsliga, det är bara det att vi har varit bortresta och haft så himla mycket annat att berätta om att det liksom har kommit i skymundan. Men nu när vi kom hem och man förklarar för folk varför man gör si eller så i sommar och vad som väntar i höst blir folk förvirrade. Jag har ju vetat ända sedan i vintras (nåja kanske snarare sedan precis innan vi åkte) vad jag vill plugga. Jag! Jag har kommit på vad jag vill plugga (tror jag, hehe). Jag som alltid har haft så svårt för att se vad jag skulle passa som och vad jag skulle tycka var roligt. Men nu har jag iaf bestämt mig! I min hjärna har allt varit så självklart i flera månader så därför känns det så konstigt när inte alla andra vet hur jag känner. Jag pratar på som om jag trodde att hela världen kunde läsa mina tankar och folk blir alldeles förvånade. "Va, vänta nu, ska ni flytta?!".
Fast jag vet egentligen inget alls. Mellan 10e och 15e juli kan alla mina planer förstöras! Jag kanske inte kommer in, vi kanske inte alls ska flytta, vi kanske blir bostadslösa? Vi har gjort en chansning och sagt upp lägenheten innan antagningsbeskedet har kommit och innan vi har fått en lägenhet i den nya staden. Men vem vill betala dubbla hyror i flera månader? Dessutom har jag statistiken på min sida! Statistiken brukar GW alltid förlita sig på, då gör jag det med!
Jag kanske ska ta allt från början. Vi startade vår resa den 23e februari. Den 15e april var sista dagen för anmälan till program för höstterminen 2009. Vi var alltså inte hemma (vi var faktiskt inte ens på land, vi var i luften mellan Nya Zeeland och Singapore) och jag kände inte för att sitta vid skumma och opålitliga datorer och sköta min framtid (haha, nu lät jag som en gammal gubbe som jag och Lena träffade i Karlstad en gång, som tyckte att Facebook var något av det värsta som fanns!). Men som tur var är min käre storebror tillsammans med en väldigt snäll och hjälpsam tjej, Jenny, som hjälpte mig med att söka mina utbildningar. Så jag har inte gjort någonting vettigt på hela resan (fast det visste ni ju säkert redan)! Jag låter tillochmed andra sköta min framtid! Så det är nog därför jag inte har nämnt det, jag har ju inte ens tänkt på det!
Mitt största problem för tillfället är att det verkar vara svårt att hitta bostad i vår nya stad. Varje dag bevakar jag olika bostadsföretags hemsidor och hoppas att vi ska hitta någon lägenhet. Efter att vi kom hem från resan har jag märkt att jag har blivit väldigt stressad. Det är väldigt mycket som ska göras och hinnas med, datum att komma ihåg, personer jag ska träffa och räkningar som ska betalas. Jag skriver lappar hejvilt om saker jag ska komma ihåg och personer jag ska ringa, även om det är jätteenkla och töntiga saker. Jag glömmer bort något jag tänkte på för 10 sekunder sedan. Alltså, nu är det inte så att jag tycker synd om mig själv, istället tycker jag att det är ganska roligt (förutom det där att jag är senil vid 22 års ålder) att ha saker att göra så jag slipper bli rastlös. Dessutom vet jag ju att jag snart kommer att ha gjort det mesta och då kan jag återgå till att bara ligga och slappa och läsa böcker hela dagarna (som jag har varit van vid nu i över 3 månader!). Men ändå. Är jag lite disträ så vet ni varför!
Som tur är ska jag vara ledig i sommar. Jag tror inte att jag hade kommit ihåg allt som skulle göras om jag jobbade och dessutom hade jag varit jättestressad över att aldrig ha tid att leta lägenhet eller träffa folk. Innan vi åkte iväg på vår resa jobbade jag jättemycket. Jag jobbade och sov ungefär. De enda kläderna jag hade på mig var mina jobbkläder och mina myskläder, sånt blir man deprimerad av! Jag han aldrig träffa någon! När jag gjorde min sista dag fick jag veta att jag kunde ringa igen när vi kom hem och att de säkert skulle kunna fixa jobb åt mig. Men jag har inte ringt! Jag känner att jag vill ha denna sommaren för att kunna umgås med min familj och mina vänner! Jag vill ha ett sista sommarlov innan allvaret börjar! Jag vill ta tillvara på denna sommaren i Trollhättan för snart flyttar vi! Ska man känna sig egoistisk då? Jag kan kanske få jobb men tar det inte, samtidigt som massor med människor går ofrivilligt arbetslösa.
Utbildningen jag har sökt heter iaf Bygg- och Fastighetsekonom och ligger på Högskolan i Halmstad. Programmet är 3-årigt men man kan läsa till ett fjärde år och då få en magisterexamen i företagsekonomi alternativt läsa en påbyggnadsutbildning med fastighetsmäklarinriktning. Jag kommer antagligen göra det sistnämnda.
Det jag hoppas på allra mest just nu är att allt kommer kännas bra när vi kommer ner till Halmstad! Att jag trivs med utbildningen och att allt känns rätt! Tänk vad svårt det ska vara att bli vuxen. Tänk vad mycket man ger upp för en chansning. Jag tror jag kommer in, jag tror vi får lägenhet, jag tror att utbildningen är rätt. Det handlar ju inte bara om tid, det handlar ju faktiskt om pengar också.
Jag känner iaf att jag vill börja plugga nu! Jag vill att det ska kännas rätt så att jag slipper hoppas av, tänka om och börja om igen om något år. Jag vill påbörja min framtid! Det finns ju så mycket annat som man vill göra längre fram, fast som måste ske efter utbildningen.
Ja gud ja, det är bannemej inte lätt att bli vuxen!
Fast jag vet egentligen inget alls. Mellan 10e och 15e juli kan alla mina planer förstöras! Jag kanske inte kommer in, vi kanske inte alls ska flytta, vi kanske blir bostadslösa? Vi har gjort en chansning och sagt upp lägenheten innan antagningsbeskedet har kommit och innan vi har fått en lägenhet i den nya staden. Men vem vill betala dubbla hyror i flera månader? Dessutom har jag statistiken på min sida! Statistiken brukar GW alltid förlita sig på, då gör jag det med!
Jag kanske ska ta allt från början. Vi startade vår resa den 23e februari. Den 15e april var sista dagen för anmälan till program för höstterminen 2009. Vi var alltså inte hemma (vi var faktiskt inte ens på land, vi var i luften mellan Nya Zeeland och Singapore) och jag kände inte för att sitta vid skumma och opålitliga datorer och sköta min framtid (haha, nu lät jag som en gammal gubbe som jag och Lena träffade i Karlstad en gång, som tyckte att Facebook var något av det värsta som fanns!). Men som tur var är min käre storebror tillsammans med en väldigt snäll och hjälpsam tjej, Jenny, som hjälpte mig med att söka mina utbildningar. Så jag har inte gjort någonting vettigt på hela resan (fast det visste ni ju säkert redan)! Jag låter tillochmed andra sköta min framtid! Så det är nog därför jag inte har nämnt det, jag har ju inte ens tänkt på det!
Mitt största problem för tillfället är att det verkar vara svårt att hitta bostad i vår nya stad. Varje dag bevakar jag olika bostadsföretags hemsidor och hoppas att vi ska hitta någon lägenhet. Efter att vi kom hem från resan har jag märkt att jag har blivit väldigt stressad. Det är väldigt mycket som ska göras och hinnas med, datum att komma ihåg, personer jag ska träffa och räkningar som ska betalas. Jag skriver lappar hejvilt om saker jag ska komma ihåg och personer jag ska ringa, även om det är jätteenkla och töntiga saker. Jag glömmer bort något jag tänkte på för 10 sekunder sedan. Alltså, nu är det inte så att jag tycker synd om mig själv, istället tycker jag att det är ganska roligt (förutom det där att jag är senil vid 22 års ålder) att ha saker att göra så jag slipper bli rastlös. Dessutom vet jag ju att jag snart kommer att ha gjort det mesta och då kan jag återgå till att bara ligga och slappa och läsa böcker hela dagarna (som jag har varit van vid nu i över 3 månader!). Men ändå. Är jag lite disträ så vet ni varför!
Som tur är ska jag vara ledig i sommar. Jag tror inte att jag hade kommit ihåg allt som skulle göras om jag jobbade och dessutom hade jag varit jättestressad över att aldrig ha tid att leta lägenhet eller träffa folk. Innan vi åkte iväg på vår resa jobbade jag jättemycket. Jag jobbade och sov ungefär. De enda kläderna jag hade på mig var mina jobbkläder och mina myskläder, sånt blir man deprimerad av! Jag han aldrig träffa någon! När jag gjorde min sista dag fick jag veta att jag kunde ringa igen när vi kom hem och att de säkert skulle kunna fixa jobb åt mig. Men jag har inte ringt! Jag känner att jag vill ha denna sommaren för att kunna umgås med min familj och mina vänner! Jag vill ha ett sista sommarlov innan allvaret börjar! Jag vill ta tillvara på denna sommaren i Trollhättan för snart flyttar vi! Ska man känna sig egoistisk då? Jag kan kanske få jobb men tar det inte, samtidigt som massor med människor går ofrivilligt arbetslösa.
Utbildningen jag har sökt heter iaf Bygg- och Fastighetsekonom och ligger på Högskolan i Halmstad. Programmet är 3-årigt men man kan läsa till ett fjärde år och då få en magisterexamen i företagsekonomi alternativt läsa en påbyggnadsutbildning med fastighetsmäklarinriktning. Jag kommer antagligen göra det sistnämnda.
Det jag hoppas på allra mest just nu är att allt kommer kännas bra när vi kommer ner till Halmstad! Att jag trivs med utbildningen och att allt känns rätt! Tänk vad svårt det ska vara att bli vuxen. Tänk vad mycket man ger upp för en chansning. Jag tror jag kommer in, jag tror vi får lägenhet, jag tror att utbildningen är rätt. Det handlar ju inte bara om tid, det handlar ju faktiskt om pengar också.
Jag känner iaf att jag vill börja plugga nu! Jag vill att det ska kännas rätt så att jag slipper hoppas av, tänka om och börja om igen om något år. Jag vill påbörja min framtid! Det finns ju så mycket annat som man vill göra längre fram, fast som måste ske efter utbildningen.
Ja gud ja, det är bannemej inte lätt att bli vuxen!
